that we don't wanna fight no more

Jag vet inte vad det är med mig, känns som om jag inte har någon ork till något. Sover alldeles för mycket, känns som om jag bara är på jobbet och som om allt står stilla. Maktlöshet på något sätt. Alla har ups and downs och det känns som om det bara kan bli bättre nu! Det är väl tur att jag har lite saker att se fram emot.

För jag gör alltid mitt bästa i jobbet och tycker det är tråkigt när folk man hjälper, som är ens kollegor, inte visar en uppskattning. Idag var en sån dag då jag fick höra en sån onödig kommentar av en som trott att hon hade lagt på luren vilket gjorde att de flesta som jobbade kvar blev så frustrerade. Hade jag kunnat hade jag självklart hjälpt henne men eftersom min support hade gått som jag ville bolla tankar och lösningar med hade gått kunde jag inte göra så mycket. Så sjukt onödigt och så himla irriterande.

Usch, jag känner hur detta inlägg bara genomsyrar irritation och ilska. Bäst att avsluta innan jag skriver ut allt & alla jag hatar. Tar och ringer Elina istället för det kan bara inte bli fel =)


Vänner är som sjärnor på himmelen. Dom syns inte alltid men dom finns där

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0