♥
Har inte haft någon blgglust alls som ni kanske märkt med bara små inlägg de senaste dagarna. Vad det beror på har jag faktiskt ingen aning om, det kommer väl i vågor antar jag. Har inte heller hänt något särskilt och att bara skriva om att man suttit på jobbet är ju inte heller något roligt att läsa. ♥
Igår var dessutom en mycket tung dag för många på min arbetsplats. En kollega till oss (som jag aldrig hann träffa) gick bort på morgonen och vi har några som stod henne mycket nära. Idag skulle hon hyllas med halvstång utanför bygget. Så under vårt gruppmöte var det just detta vi tog upp, hur vi kände och så. Det som är så skrämmande är hur många historier det finns om cancer. Alla har någon/några som de vet har drabbats av sjukdomen och det är så fel. Är det något jag verkligen inte tycker om är det just cancer, bara ordet får det att tåras innanför ögonen. Jag har så dåliga erfarenheter av detta då det gjort att både min mormor & morfar mist livet och det alldeles för tidigt. Morfar var 53 har jag för mig och mormor runt 60. Kan ni tänka er? Att ryckas bort från livet så tidigt utan att kunna påverka det ett dugg? Personer som hade gjort allt för att få några år till. Det är just det som skrämmer mig och många andra att det drabbar folk som verkligen vill leva.
Jag är så avundsjuk på folk som har båda sina mor/far-föräldrar i livet fram tills de själva blivit vuxna. Mitt liv har nämligen inte blivit detsamma sen de gick bort. Jag har inte varit i mammas födelsestad på hur länge som helst trots att vi fortfarande har släktingar där. Men det gör så ont att åka dit och hela tiden se platser som påminner mig om dem. Det är inte bara lägenheten utan allt vi brukade göra tillsammans.
Igår var dessutom en mycket tung dag för många på min arbetsplats. En kollega till oss (som jag aldrig hann träffa) gick bort på morgonen och vi har några som stod henne mycket nära. Idag skulle hon hyllas med halvstång utanför bygget. Så under vårt gruppmöte var det just detta vi tog upp, hur vi kände och så. Det som är så skrämmande är hur många historier det finns om cancer. Alla har någon/några som de vet har drabbats av sjukdomen och det är så fel. Är det något jag verkligen inte tycker om är det just cancer, bara ordet får det att tåras innanför ögonen. Jag har så dåliga erfarenheter av detta då det gjort att både min mormor & morfar mist livet och det alldeles för tidigt. Morfar var 53 har jag för mig och mormor runt 60. Kan ni tänka er? Att ryckas bort från livet så tidigt utan att kunna påverka det ett dugg? Personer som hade gjort allt för att få några år till. Det är just det som skrämmer mig och många andra att det drabbar folk som verkligen vill leva.
Jag är så avundsjuk på folk som har båda sina mor/far-föräldrar i livet fram tills de själva blivit vuxna. Mitt liv har nämligen inte blivit detsamma sen de gick bort. Jag har inte varit i mammas födelsestad på hur länge som helst trots att vi fortfarande har släktingar där. Men det gör så ont att åka dit och hela tiden se platser som påminner mig om dem. Det är inte bara lägenheten utan allt vi brukade göra tillsammans.
Kommentarer
Trackback
