natalie

Känner mig otillräcklig, oinspirerad, ointressant. Känns som om jag tappar fotfästet och sakta men säkert glider ifrån allt. Allt handlar om jobb, handla, städa och tvätta. Jag orkar inte, jag vill inte. Jag vill vara glad, ha något att göra och trivas med mig själv. Jag vill inte ha några O:n framför ord när jag beskriver hur jag känner mig. Jag vill känna mig levande, glad, känna att jag hjälper någon och känna mig behövd.

Träffar inte folk lika ofta som jag skulle vilja. Jag saknar allt, för så här vill jag inte ha det. Hör knappt av mig till folk och folk är inte direkt bättre själva. Jag trodde att vi skulle klara det, att vi inte var som alla andra. Vi måste höra ihop, hör ni det? För att mista något som är så bra som oss vore katastrof. Så vad gör vi? Ska vi göra vårt bästa?

Jag vill inte vara den som går till jobbet, kommer hem och sätter mig i soffan för att sedan gå och lägga sig.

jag vill ju gå crazy med Elina och vakna upp i Kuggeboda.
festa med järngänget
dansa till segertåget med Olli
känna att det händer något
känna mig uppskattad
sitta på Chaplins rygg och känna att alla bekymmer är som bortblåsta
kolla på Sommaren med Göran med Nanna
lära mig nya saker och sedan få använda dem i praktiken
åka någonstans där jag aldrig varit tidigare
sitta och prata med Joss i timtal
känna mig nöjd med mig själv och mina val
ha långa fikor med Anna
få möjlighet att åka till Marmaris och träffa alla mina pärlor
ha fler underbara kvällar med mina tjejer från jobbet
ta chansen och testa på att flytta, långt bort
åka bil med Linda och bara pumpa musik
gå långa rundor med Twist
ha tisdagsmiddag med Janns

Jag orkar inte. Känner mig förtvivlad för tillfället. Det är inte så att jag söker uppmärksamhet, absolut inte. Utan bara känslan av att få skriva av sig gör allt mycket lättare. Även om allt verkar gå vägen så känns det absolut inte så. Jag vill vara säker på vad jag ska göra, vart jag ska bo och vilka jag ska hålla nära mig. Jag vill känna mig fri att göra vad jag vill samtidigt som jag vill att folk uppskattar det jag gör för dem. Är det så att jag känner att en person är bra för mig kan jag ställa upp på det mesta - bara för att vara till lags. Så varför utsätter jag mig för det här? Varför har det blivit så här? Är det söndagsångesten som knackar på dörren eller är mitt liv så mycket sämre än andras? Det enda jag vill är att finnas till för alla.

Imorgon tar jag tag i mitt liv på riktigt. Det finns folk som är viktiga för mig och de kanske behöver få veta det för att då det definitivt. Vi behöver kämpa, tillsammans, för en person kan inte dra allt lass själv. Punkt.

DET BLIR EN BÄTTRE DAG IMORGON, DET ÄR JAG SÄKER PÅ.