natalie

har ni någonsin känt att en plats är en plats där du verkligen känner dig som hemma? att du verkligen är hur välkommen som helst och att inget i världen kan få dig att vilja åka därifrån? precis så är det med mitt marmaris! tiden går alldeles för fort, människorna är helt underbara och man har alltid något att göra.

resan jag gjorde nu var med elina och jag hade det fantastiskt! jag skulle gärna berätta i detalj vad vi gjorde men jag låter bilderna som kommer på facebook tala för sig själv!

för egentligen orkar jag inte prata om detta då tårarna kommer och känslan att man bara vill tillbaka kommer. verkligheten har krypit ifatt mig under det dygnet hunnit bli en hemsk upplevelse rikare. & ibland förstår jag mig inte på folk, folk som känner mig utan och innan. för att jag ska kunna göra något - en förändring måste jag känna mig sporrad till att göra det för annars blir det bara mos. så ta snälla inte upp det här med tacksamhet, för hade jag velat detta hade jag varit tacksam till tusen för allt du gör för mig. men eftersom det känns som många steg bakåt är jag inte det minsta tacksam, inte alls tacksam för att du slänger ut mig ur mitt egna hem.

jag ska börja ett nytt liv nu är det tydligen bestämt. jag vill inte börja om, jag tycker om det lilla jag har och jag litar på mig själv. jag vet att det kan gå bra utan att någon säger till mig vad jag ska göra! jag vill kunna uppleva saker utan att vara bunden till en lägenhet, skola, tentor och personer. jag vill kunna åka till turkiet när det passar mig och min plånbok och uppleva saker, hälsa på vänner och njuta.

vart tog alla glada stunder vägen? hur tusan kunde tiden gå så fort? man tror att 3 år är en hel evighet men tillsammans med er har tiden sprungit iväg. idag sitter jag på min soffa, helt vilsen, och bara saknar allt. jag har elina i kuggeboda (vilket är väldigt tryggt) och jag vet att hon ställer upp för mig när som helst jag behöver & nanna är självklart kvar i sitt kära agdatorp (men hur länge?) men så har joss bosatt sig i jönköping som är 3 hela timmar härifrån. jag vet att det är bra där uppe för dig älskling men din frånvaro känns ända in i fingerspetsarna. och olivia, allas vår stertman har tagit sin resväska och parkerat den hos sin mormor i malmö. hur blir det med allt spontant? vem ska jag snacka massa skit med (där jag inte ens själv fattar vad jag pratar om?) vem ska jag promenera med hem med mitt i natten och fortfarande vara full med när vi vaknar på morgonen? sen har vi linda som hade modet & styrkan att helt själv flytta till sthlm, det är så strongt att jag blir stolt över min vän. hon är så jävla stark och jag vet att jag kommer sakna henne något fruktansvärt. bara det där söta leendet man får när man möter henne som kan få en att glömma alla uppsatser, prov och andra bekymmer. man får heller inte glömma siri, underbara siri! hon är en klass för sig och är hur sockersöt som helst! jag tycker om personer som dig som verkligen går all in och bjuder på sig själva samtidigt som de vet precis vad de ska göra med sig själva. det kommer bli något stort av dig, det är jag helt säker på!

det är verkligen med lättnan i halsen som jag vet att jag kommer att dela kalmar med jannie, det betyder hur mycket som helst. förtvivlan sliter verkligen i mig idag och jag har tusen tankar som virvlar runt i min hjärna. jag vet inte alls vad jag vill göra. man borde tagit vara på gymnasiet då jag verkligen vill tillbaka dit igen. är så fruktansvärt avundsjuk på de som började iår. de behöver inte mötas av frågor som; vad ska du göra nu? vill du verkligen det? vart ska du bo? vad blir man av det?

hur ska man kunna svara på såna frågor när man inte ens själv vet vad man vill?