natalie

jag saknar den person du var, när vi två var på vår topp av vänskap. jag saknar det stödet, skratten, närheten och framförallt min bästa vän jag hade då. vi finns, men idag är vi små & grå. jag förstår inte vad som hände för en kall kväll i december sa du att vi var för nära varandra och behövde en "paus", jag kommer komma ihåg den dagen som något som gör lika ont som att gå på glas, hoppa framför ett tåg eller stoppa fingret i en elkontakt. tårarna brände innanför ögonlocken jag förstod nog aldrig riktigt vad som hände. kontakten blev allt sämre och på något sätt så tappade vi sakta men säkert varandra, vi gick och sökte tröst hos mya människor. jag kommer fortfarande ihåg en kväll när jag körde moppe hem från f-stad jag stod i kurvan mot ditt och  skickade ett sms att jag saknade dig & det gjorde du med. du skrev att du ville ha mig för dig själv precis som innan och jag ville inget hellre. någongång i juni slutade vi att prata med varandra och stämningen blev konstig, något som var himla jobbigt. men vi träffades i juli och allt verkade vara som förut. jag träffade din familj, satt i ditt välbekanta hus och träffade alla du umgicks med. för en stund kändes det så himla bra. augusti kom och du började på min skola, något som var det bästa med den månaden.

för nu vet jag att du kommer att vara i mitt liv
om inte huvudrollen så iaf statist
tack för att du finns, du har hjälpt mig med så mycket!